Browsed by
Månad: juni 2016

Försommarmagi och spelmansstämma ?>

Försommarmagi och spelmansstämma

Ljuvliga månad! Livsenergi som manifesterar sig i allt det gröna, de trolska nätterna och det helt sagolika ljuset. Med sommarsolståndet och midsommar följer höjdpunkten av sprudlande livskraft och magik.

Den yttre livsenergin speglar sig även i mitt inre, och förra veckan greps jag av en stark längtan att öva fiol. Min uthållighet är skör, och styrka kan snabbt slå om i total orkeslöshet. Men med min längtan att öva följde en övertygelse om att jag inom mig hade den energi jag behövde för det jag ville med fiolen just då. Och jag hade så rätt!

Under midsommardagen åkte Oskar och jag till spelmansstämman i Julita. Jag har inte varit där sen jag gick i gymnasiet, men i år blev lusten att ta sig dit så stark att det blev av att komma iväg. Stämman är förhållandevis liten, och det gör atmosfären gemytligt. De gamla byggnaderna utgör en perfekt kuliss för en spelmansstämma. Och vädret var helt fantastiskt!

IMG_2914
Foto: Oskar

I en av stugorna hölls en kurs där vi lärde oss låtar från Södermanland.

IMG_2898
Foto: Oskar

Under allspelet träffade jag på några från mitt gamla spelmansgille som jag var med i under min gymnasietid när jag bodde i krokarna.

IMG_2909
Foto: Oskar

Och det blev buskspel med gamla spelkompisarna.

IMG_2923
Foto: Oskar

För min del avslutade jag stämman med att delta på en visstuga. Det blev en underbar utflykt!

På vägen tillbaka till Smultronstället stannade vi till vid Eriksbergs slott.

SAM_4197Jag kan inte låta bli att fullkomligen frossa i näckrossjöar. De är så himmelskt vackra!

SAM_4203

Peru – Bolivia – Chile del 5 ?>

Peru – Bolivia – Chile del 5

Är du intresserad av att ta del av resan från första början kan du läsa del 1, del 2, del 3 samt del 4.

Salar de Uyuni är världens största saltöken och ligger på en höjd av över 3600 meter över havet. Ursprungligen var saltet bundet i stora saltsjöar, men vattnet försvann och kvar finns bara saltet. Inga vägar går genom saltöknen, och vi färdades med en fyrhjulsdriven jeep. Turen genom det surrealistiska landskapet var onekligen gruppresans höjdpunkt. Avståndet till städer och mänsklig bebyggelse gav en sällsam själslig ro. Och vilken oöverträfflig stjärnhimmel nätterna bjöd på!

Efter att vi lämnat det vilda västern-lika samhället Uyuni gjorde vi ett första stopp vid tågkyrkogården. Tågen har fram till första hälften av 1900-talet använts inom gruvindustrin och kördes då flitigt i området. När verksamheten började gå sämre lämnades tågen kvar åt sitt öde. Landskapet och de rostiga vagnarna gav mig steampunk-vibbar.

IMG_3566
Foto: Oskar

Efter besöket på tågkyrkogården fortsatte vi vår färd ut i öknen. Ett helt sagolikt landskap!

SAM_0805

Vår chaufför hette Henry (lägger in en reservation för att jag kan ha stavat fel) och talade enbart boliviansk spanska. Han ansträngde sig till sitt yttersta för att göra resan genom öknen till bästa tänkbara upplevelse för sina passagerare. Med jämna mellanrum sökte Henry kontakt för att med frågan Bien? försäkra sig om att allt var bra.

SAM_1058

fotolek
Foto: Henry

Henry har många strängar på sin lyra. När vi stannade för att ta perspektivbilder visade Henry att han även var en alldeles utmärkt fotograf. Det är nämligen inte helt lätt att ta bra perspektivbilder erfor Oskar och jag efter att envist ha gett det hela ett antal försök.

Fast vi inte hade något gemensamt språk på högre nivå med Henry lyckades han ändå förmedla att han var utbildad agronom, men att det i Bolivia är svårt för akademiker att få jobb inom det område som de studerat. Henrys lillebror Elvis var utbildad ingenjör och försörjde sig även han på att köra turister i öknen. Henry har ett stort miljöengagemang och berättade om quinoaodlingarna som vi senare skulle passera, markerosion, att det på sina ställen regnar allt mindre och att öknen därför breder ut sig.

Under färden spelade Henry musik för oss, sin egen, men han ville främst ta del av den musik som vi hade i våra telefoner. Vi turades om att sitta i framsätet bredvid Henry, och den som för tillfället satt fram kallades av Henry för co pilot.

I saltöknen finns världens största litiumreserv, och litium används i framställningen av litiumjonbatterier som finns i elektronisk utrustning. Även om jag förstår att utvinning av litium skulle kunna medföra ett uppsving för Bolivias ekonomi så är det sorgligt att tänka på att denna fantastiskt vackra saltöken kan komma att krympa, och till och med försvinna. För är det inte ett helt makalöst vackert landskap?

Sent på eftermiddagen nådde vi vårt spartanska boende, ett hostel där byggnader och inredning till stor del består av salt. Något rinnande vatten finns inte, och från hostelområdet hade vi utsikt över vulkanen Tunupa. 

SAM_0940

Djuren strövade fritt och betade som de ville.

SAM_0907

Vi promenerade runt i det varma kvällsljuset och blickade ut över det fantastiska landskapet.

SAM_0945

Tidigt nästa morgon när jag vaknade hade en flock lamadjur och alpackor samlats utanför huset för att beta. Djuren och det strålande morgonljuset bidrog till en helt magisk stämning.

SAM_0959

Efter frukost fortsatte vi vår resa genom öknen och tog paus vid Isla de Pescadores. Ön pryddes av gigantiska kaktusar.

SAM_1017

Vi promenerade runt ön, tittade på kaktusar och njöt av utsikten över ökenområdet.

IMG_1183
Foto: Gwen

Efter ett par timmars resa började landskapet utanför bilfönstret att förändras. Saltöknen övergick i sandöken.

SAM_1088

Och någonstans där mitt ute i ingenstans mötte vi ett fordon som havererat. Solen brände obarmhärtigt. Henry stannade bilen och plockade fram sina verktyg för att åtgärda felet i kompisarnas bil.

SAM_1078

Vi fortsatte resan genom det sagolika landskapet. Till och från tog vi paus för att fotografera vackra vyer.

IMG_1228
Foto: Oskar

Vi kom att tillbringa ytterligare en natt i öknen. Den andra natten låg jag på en madrass på golvet i perfekt vinkel för att genom fönstret kunna se den mest otroliga stjärnhimmel. Natthimlen fyllde mig med sådant inre lugn.

Tidigt nästa morgon rullade vi vidare, och vi åkte då in i det som kallas Salvador Dalís öken. Som du ser avlöstes det ena magiska landskapet av det andra.

IMG_1248
Foto: Oskar

I området finns ett flertal laguner i alla möjliga färger. I de flesta laguner vi stannade till vid såg vi flamingos.

SAM_1255

Det var helt överjordiskt vackert!

SAM_1250

Här och var såg vi en och annan vikunja.

SAM_1296

Under den här delen av resan befann vi oss på en höjd av nära 5 000 meter över havet, och några i vårt sällskap fick rejäla känningar av höjden. Henry delade ut kokablad till dem vars huvud värkte.

Vi passerade ett område med gejsrar. Det var häftigt att se, men luktade inte precis gott. Milt sagt 😉

IMG_1294
Foto: Alim

Det blev även bad i en varm källa. Årets första utomhusbad!

unnamed
Foto: Gwen

Landskapet fortsatte att skifta och fascinera.

SAM_1321

Sista anhalten innan chilenska gränsen var Laguna Verde. Lagunen ser ut som en sagolikt vacker ädelsten. I djupet gömmer sig en hel del arsenik.

SAM_1350

 

Första hjälpen vid stress ?>

Första hjälpen vid stress

I de flesta sammanhang där tema stress är på tapeten får vi höra att träning är den bästa medicinen mot stress. Denna grundprincip tog jag till mig med öppna armar, men det senaste halvåret har jag fått tänka om. Så länge det handlar om stress inom någorlunda rimliga proportioner kan träning fungera både förebyggande och avslappnande. Men när vi har att göra med långvarig stress, eller uttröttade binjurar som det i själva verket handlar om, då kan träning i många fall stjälpa mer än hjälpa. Boven i dramat heter kortisol och är ett hormon som fyller viktiga kroppsliga funktioner. Men för att systemet ska fungera är det viktigt att kortisolpåslag följs av möjlighet till återhämtning. Det är binjurarna som utsöndrar kortisol, och ett konstant påslaget stressystem medför uttröttade binjurar parallellt med att flera andra kroppsliga system störs. Träning stressar kroppen, och för den som inte har uttröttade binjurar följs den ökade kortisolnivån av en nedgång i kortisolnivå samt att endorfinnivån höjs. Endorfiner gör dig glad, avspänd och vaken. Så länge du när du tränar uppnår den effekten är allt i sin ordning, fortsätt i så fall med din träning. Men om du är trött, energilös och stressad och den här härliga känslan efter träningen uteblir, då är det koritsolpåslag träningen ger upphov till inte bra för din kropp. Med största sannolikhet är det i ett sådant läge inte bara träningen som kärvar. Med handen på hjärtat, hur står det till med exempelvis sömn, immunförsvar, energinivå, trötthet, vikt, smärta i rygg/axlar/nacke, huvudvärk, koncentration, ljud- och ljuskänslighet, yrsel, söt- och/eller saltsug, nedstämdhet samt ångestnivå? Får stressproblematiken pågå tillräckligt länge medför den dessutom ökad risk för bukfett, diabetes, högt blodtryck samt hjärtstopp.

Har du uttröttade binjurar och den positiva endorfineffekten efter träning uteblir, då är din träning inte rätt läkemedel för dig. I det fallet är det återhämtning som din kropp behöver. Om du vill ta del av mina erfarenheter så har jag följande råd att komma med:

  • Du behöver få ordning på din sömn. För den som lider av sömnstörningar är det lättare sagt än gjort. Men för att du ska ha en chans mot det konstanta kortisolpåslaget behöver du göra det som krävs för att sömnen ska fungera. Internet kryllar av råd om sömnhygien, och om du gett råden ett ärligt försök och de inte fungerar, blygs inte att söka hjälp.
  • Ät näringsrik mat som ger dig energi. Halvfabrikat och socker kan vara frestande att ta till när huvudet värker och energinivån befinner sig på botten av Marianergraven. Men tomma kalorier stressar kroppen, liksom gluten och mejeriprodukter. Det optimala för kroppen är näringsrik och varm mat lagad från grunden, där du är återhållsam med halvfabrikat, socker, gluten och mejeriprodukter. Har du möjlighet att äta ekologiskt odlad mat slipper du vidare stressa kroppen med onödiga toxiner.
  • Ta dig tid att vara ute i naturen. Forskning har visat att stressproblematik mildras av regelbunden vistelse i naturen. Det allra bästa är om du har möjlighet att vara i en urskog. Går det inte fungerar såklart även naturskog eller kulturskog bra. Huvudsaken är att du får distans till stadsbuller, människostress och betong.
  • Du ska förvisso undvika träning som stressar, men det behöver inte betyda att du ska ligga stilla och inte göra någonting alls. Håller din kropp för att promenera så kan det göra dig gott att gå ut och gå. Promenera hellre i skogen än på en tungt trafikerad gata omgiven av betong och asfalt så långt ögat kan nå. För mig fungerar även simning i lugnt  tempo eller en meditativ yogaform.
  • Träna mentalt. Avsätt lite tid varje dag för meditation, mindfulness eller någon annan typ av mental träning. Se det som en oas för återhämtning, ett utrymme bara för dig. Att träna mentalt är inte svårt, och det finns mängder med böcker/kurser/råd i tidningar och på nätet om hur du gör, här till exempel.
  • Skydda dig mot intryck som stressar. Använd öronproppar och solglasögon när du går ut, ha en Facebookfri månad eller två, planera in telefonfria dagar, åk ut på landet.
  • Var ledig. På riktigt. Håll dig borta från skärmar och sociala medier. Gör hemmet till en kravfri zoon. Och om du måste jobba, ta för tusan inte med arbetsuppgifter/funderingar hem.
  • Om du är sjuk, så är du sjuk, och då är du sjuk. Låt dig vara sjuk och prioritera att ta hand om dig på bästa sätt för att så snart som möjligt bli frisk igen. Uttröttade binjurar medför större infektionskänslighet, och det tar dessutom ofta längre tid att bli frisk än om du inte har problem med stress. Lämnar du ditt lodräta sängläge för tidigt finns risk att sjukan blommar upp igen, att du drar på dig ytterligare infektioner, samt att du förblir sjuk längre än om du ser till att bli frisk innan du återvänder till ekorrhjulet.

Punkterna ovan är endast första hjälpen-anvisningar. Och vet du med dig att du behöver hjälp utifrån för att komma till rätta med din stress, då ska du lyssna på magkänslan, skrida till verket och söka den hjälp du behöver. Men efter att du plåstrat om det mest akuta, när du känner att du har slutat falla, då behöver du ta itu med ditt liv och din situation. Analysera vad som gjorde att du hamnade där du hamnade, dra lärdom av det och blicka framåt. Lever du ett liv som fungerar för dig? Behöver du förändra något i din vardag? Behöver du göra upp med emotionella skador? Vad krävs i förlängningen för ett hållbart leverne? Många tror att en lagom lång semester räcker för att komma på rätt köl igen. Men har vi att göra med utmattade binjurar kan det ta bra mycket längre tid än en månad att komma förbi första hjälpen-stadiet. Ett som däremot är säkert, och detta uttrycker jag av egen erfarenhet, är att det definitivt inte fungerar att bita ihop, trycka gasen i botten och köra på. För förr eller senare kommer du på ett eller annat sätt köra in i den där omtalade väggen. Och när du ser den är det för sent att bromsa.

Tid att vara sjuk ?>

Tid att vara sjuk

Bloggen har inte uppdaterats på ett tag nu, och det hela hänger ihop med att jag har varit sjuk. Visst går det att sitta vid datorn och skriva när en är sjuk, men då mitt främsta mål just nu är att skapa hållbarhet i mitt liv, så har jag bestämt mig för att tillåta mig själv att faktiskt få vara sjuk och sängliggande när jag är sjuk. Ge kroppen den vila kroppen behöver och låta tillfrisknandet ta den tid det tar. Tänker att om jag samarbetar med min kropp, är lyhörd för vad kroppen kommunicerar ut, och ger kroppen vad den behöver, så blir min kropp mer benägen att samarbeta med mig. Men kära bloggläsare, nu är jag på väg åt rätt håll igen, och det känns som att inom kort så är jag åter på banan. Så håll ut, för snart kommer nya inlägg.

Peru – Bolivia – Chile del 4 ?>

Peru – Bolivia – Chile del 4

Om du vill följa med från början av resan kan du läsa del 1, del 2 och del 3.

Morgonen efter vår ankomst till La Paz promenerade vi genom Mercado Negro – svarta marknaden. På marknaden kan du köpa allt, allt från kokablad, amuletter och klockor till hushållspapper, kalvkött och duschtvål. Moderna affärer så som vi är vana vid i Sverige finns inte i samma utsträckning i La Paz som hemma. Det var ett myller av folk, och i högre utsträckning än på någon annan plats vi dittills besökt under resan gick människor omkring i traditionella andinska kläder. En hög andel av La Paz invånare har indianskt ursprung, och den traditionella kulturen präglar atmosfären i staden. Överallt på murväggar och husfasader står det Evo Morales. Gatorna är gropiga och röriga, och vissa gator är så trånga och ligger i så branta backar att det är svårt att ta sig fram på annat sätt än till fots. Trots att det oftast ser bra mycket mer organiserat och snyggt ut hemma i Sverige upplever jag gatorna i La Paz som mer tilltalande och levande. Kanske beror La Paz charmiga atmosfär just på frånvaron av försök till symmetri och stel ordning.

När vimlet blev för påträngande gick vi vidare till kyrkogården. I La Paz begravs den framlidne först i jorden alternativt i en krypta. Inom loppet av tio år tas kroppen fram igen och kremeras. Därefter köper eller hyr de anhöriga ett utrymme på kyrkogården att placera askan i. Det var kvarter med väggar, och ett hundratal utrymmen fanns i varje vägg. Vissa av utrymmena hamnade så högt upp att det behövdes en stege för att ta sig upp. Framför varje utrymme finns en glasdörr innanför vilken familjen kan sätta en minnestavla och eventuellt några av den avlidnes mindre tillhörigheter. Under vårt besök på kyrkogården såg vi att anhöriga även hade placerat blommor, godis och spritflaskor innanför glasdörren som hörde till den avlidnes utrymme.

SAM_0602

Vi promenerade vidare för att ta en tur med Mi Teleférico, linbanan som fungerar som transportmedel för invånarna i La Paz och El Alto.

IMG_3301a
Foto: Oskar

Så häftigt att färdas över hustaken och uppleva La Paz ovanifrån!

IMG_3304a
Foto: Oskar

Någon hade lyckats med konststycket att få ner en bil i skrevan.

Efter åkturen tog vi oss tillbaka till hotellet vid Mercado de las Brujas – häxornas marknad. Vi åt sen lunch på Café del Mundo som drivs av svenskfödda Elin Olofsson Arocha. Efter att ha rest runt i världen några år bosatte Elin sig i La Paz där hon idag bor med sin bolivianske man och två barn. Elin driver ett antal företag i La Paz. Att Oskar och jag skulle äta på Café del Mundo kändes självklart. Vet inte varför en efter att ha rest runt halva jordklotet för att uppleva främmande kulturer dras till det som känns bekant på samma sätt som om det vore något exotiskt. Det var precis likadant när jag var i Vientiane i Laos, ett besök på Scandinavian Bakery kändes absolut nödvändigt.

SAM_0647

Efter maten tog vi en taxi genom La Paz kaotiska trafik till Valle de la Luna – Måndalen

IMG_1005a
Foto: Oskar

Ett surrealistiskt landskap bestående av besynnerliga stenformationer.

SAM_0681

Därefter fortsatte vi vår färd genom trånga gator och i branta backar och kom slutligen fram till Mirador Killi Killi. Vi fick en fantastisk utsikt över La Paz och berget Illimani.

Nästa morgon tog vi bussen till flygplatsen. På vägen såg vi en långtradare som vält. När vi två dagar tidigare rullat in i La Paz såg vi en buss som hade vält. Det är bara att konstatera, motorfordon har potential att vara livsfarliga dödsmaskiner. Med flyg tog vi oss snabbt och smidigt till Sucre, Bolivias konstitutionella huvudstad. Vi checkade in på vårt härliga hotell med rymliga rum och charmiga innergårdar. Över lag upplevde vi Sucre som renare och mera välsituerat än La Paz.

IMG_3376
Foto: Oskar

Sucre bjöd på ett varmare klimat än La Paz så kortärmade skjortan och sandalerna åkte fram. Efter lunch tog vi oss upp för backen till en utsiktsplats.

SAM_0703

Vi spenderade eftermiddagen med att promenera omkring på Sucres gator, och på kvällen gick vi till ett dansställe. Trots att jag varit borta från dansgolvet hur länge som helst så satt ändå en del av mina salsa- och baccataförmågor kvar i muskelminnet. Det blev bra mycket mera svettigt än det brukar vara att dansa i Sverige, men så ligger Sucre på en höjd av 2800 meter över havet.

Dagen efter var det nyårsafton, vi unnade oss sovmorgon och ägnade sedan dagen åt att flanera omkring på Sucres marknader. Jag införskaffade en klänning (second hand) och ballerinaskor till kvällens festmåltid. Vår guide Alim hade bokat bord på en restaurang/nattklubb. Supergod mat, men då ljudmiljön på grund av musiken var på tok för ansträngd redan när vi kom in, orkade Oskar och jag inte vara kvar längre än till elva. Vi promenerade tillbaka till hotellet och tog det lugnt fram till tolvslaget då vi gick ut på torget för att titta på spektaklet.

Foto: Oskar
Foto: Oskar

Det var smockat med folk i alla åldrar, orkestrar spelade och sjuåringar sköt iväg fyrverkeripjäser på egen hand. Atmosfären var uppsluppen, Oskar och jag önskade varandra gott nytt år och gick ett varv runt torget för att insupa den glättiga stämningen innan vi återvände till hotellet.

Följande morgon bjöd på sol och värme, så vi gick ut på torget för att njuta av vädret. Överallt låg tomma spritflaskor, och en och annan nyårsfirare hade somnat på en gräsplätt eller under ett träd. Rätt som det var vaknade en av de sovande nyårsfirarna, satte sig upp och såg sig förvirrat omkring. Så småningom reste hen sig upp och gick iväg på ostadiga ben. Tänk om en haft denna förmåga att kunna somna sådär var som helst och fortsätta sova i timmar!

IMG_3464

Vi drack himmelskt god färskpressad juice.

Vid lunch bröt vi upp, satt oss på bussen för att fortsätta vår resa till Potosí.

IMG_3522

Färden gick genom ett överjordiskt vackert landskap.

SAM_0752

När vi tog paus passade jag på att gå en promenad i naturen. Där träffade jag på dessa snyggingar.

SAM_0725

Gruvstaden Potosí ligger på en höjd av över 4000 meter över havet. Vi märkte av stigningen när vi med vandringsryggsäckar skulle ta oss upp för trapporna till våra hotellrum. Från hotelltaket fick vi en fin vy över Cerro Rico – rika kullen.

SAM_0733

Åt andra hållet hade vi utsikt över San Francisco-kyrkans tinnar och torn. Vi gick en promenad runt stan och avslutade kvällen med middag.

SAM_0738

Hotellet bjöd på frukostbuffé, men då den mest bestod av sötsaker kände vi att vi behövde hitta en restaurang där vi kunde äta något mera rejält. Vi hittade två matställen som hade öppet. Det ena var fullsmockat, så vi gick in på det andra där det var tomt. Snart förstod vi varför. När vi beställt det vi ville ha gick servitrisen ut i köket. Efter en stund kom hon tillbaka för att berätta att det vi ville ha var slut. Vi tittade på menyn en gång till, valde nya rätter och beställde igen. Samma procedur upprepades. Till slut frågade vi vilken vegetarisk mat som inte var slut. Servitrisen gick ut i köket, kom tillbaka till oss och berättade för oss vad vi kunde äta. Först då lyckades vi beställa mat med framgång. En kuriositet är att när vi efter avslutad brunch gick ut från restaurangen och utifrån såg den inglasade utbuktningen vi suttit i så visade det sig att den lutade. Rejält. Gissar att det är lite si och så med säkerhetsföreskrifterna. 😉

På eftermiddagen fortsatte vi vår färd genom landet.

SAM_0766

Landskapet blev allt kargare, men inte desto mindre hänförande. Och ju längre ut i ödemarken jag kommer, desto mer lugn och harmonisk känner jag mig inombords. Påminner inte konturen på bergen i bakgrunden lite om Lapporten?

SAM_0757

Slutligen siktade vi långt i fjärran vårt mål, ökenstaden Uyuni som påminde om en gudsförgäten vilda västern-stad. Uyuni är inkörsporten till Salar de Uyuni som är världens största saltöken.

SAM_0760