Browsed by
Kategori: Friluftsliv

Vårtecken ?>

Vårtecken

Som jag aldrig tröttnar på att förkunna vitt och brett så är det i naturen jag finner inspiration, själsro och en oas för återhämtning. Det är ensam i skogen som jag kan vänta in mig själv när vardagsstressen gjort att jag sprungit ifrån varandet i nuet, och det är ensam bland träden eller vid vattnet jag kan finna djupaste närvaro. En närvaro som inte sällan för med sig en obeskrivligt stark njutning.

För den som befinner sig i Sverige, dock inte för långt norrut, fylls tillvaron såhär års av sprudlande vår. Knoppar som brister, blomster som spirar ur jorden, nya lukter och läten som blåser nytt liv i atmosfären.

Jag är barnsligt förtjust i att leta efter vårtecken. Jag tror aldrig att jag kommer växa ifrån den glädjen. Självklart kunde jag inte låta bli att kombinera sökandet efter vårtecken med aktiviteten njuta av livets glädjeämnen. Och vet du det allra bästa med att leta efter vårtecken? Det spelar ingen roll var du bor, går du ut så är du garanterad vinst varje gång. Även om du befinner dig mitt i en stad. För våra städer är såhär års fulla av härligt liv, blommor och grönska.

Kameradrömmen som gick i uppfyllelse ?>

Kameradrömmen som gick i uppfyllelse

I början av juli blev jag efter många månaders trånande äntligen med systemkamera. Kameran hjälpte mig att se på allt omkring mig, allt som jag sett så många gånger förr, med helt nya ögon. Taket var nått med kompaktkameran jag använde innan, men systemkameran gav mig äntligen möjlighet att fortsätta växa. Och jag har lärt mig så mycket om fotograferingens hantverk denna sommar. Det är nästan lite så att jag en vecka efter att en bild är tagen inte längre tycker att bilden bra nog visar min förmåga. Vilket torde vara ett tecken på utveckling. Det lär sannerligen bli en utmaning att välja ut bilder till den sista delen av min Sydamerikaföljetong. Bilderna togs ändå med kompaktkamera för sju månader sedan.

DSC03090-1

Ännu en gång vill jag vädja till er läsare om hjälp. Min bild som jag tog vid mitt smultronställe och paradis på jorden i sommar har gått vidare i Vi-skogens tävling Årets trädbild. Bara att bilden bland 600 andra har valts ut av juryn känns stort. Och det skulle betyda så obeskrivlig mycket om bilden från mitt smultronställe fick vinna tävlingen! Om du håller på mig och min bild och vill ge ditt stöd, snälla ge mig din röst!

DSC02132-1

Du kan rösta genom att ”gilla” min bild på Vi-skogens Facebook här.

Du kan även rösta genom att ”gilla” min bild på Vi-skogens Instagram, alternativt genom att mejla Vi-skogen på: bastatradbilden@viskogen.se I mejlet skriver du att du röstar på bild nummer 8 (det är numret på min bild), samt vad du heter.

Obs! Rösterna räknas endast om de hamnar på Vi-skogens Facebook eller Instagram, alternativt om de kommer in via mejl. Du kan alltså inte rösta genom att ”gilla” bilden på min Facebook eller min Instagram. Var därför noga med att du ”gillar” på rätt ställe.

Möjligheten att rösta är öppen fram till den 31 augusti klockan 10:00.

Jag blir oändligt tacksam för allt stöd! <3

Sommaren då jag lärde mig fördelen med att hoppa i från bryggan ?>

Sommaren då jag lärde mig fördelen med att hoppa i från bryggan

När jag har badat ute har jag större delen av mitt liv gått i vattnet lugnt och sansat. Var det långgrunt gick jag i från stranden, och var det stege tog jag långsamt ett steg i taget. Tänkte att jag inte ville chocka kroppen med kallt vatten. Problemet var bara att det tog sån tid att komma i. Och exakt ingen del av processen med att komma i var speciellt behaglig. Det var först när jag tagit några simtag som det blev skönt att bada. Om ens det. Och badbart vatten betydde förr minst 21 grader. Att bada i kallare vatten kändes inte lockande någonstans.

DSC02840-1

Den här sommaren har jag äntligen lärt mig fördelen med att hoppa i från brygga. Du slipper hela lidandet med att långsamt kliva i, och kroppen vänjer sig vid vattnet några sekunder efter att du hoppat i. Min måttstock för badbart vatten har förändrats radikalt. Den här sommaren har jag tyckt att det varit helt ok att bada även dagar då det varit femton grader i vattnet.

DSC02842-10-3-7

Jag vill återigen be om er hjälp mina kära läsare. Min bild som jag tog i somras nära Björkviks kyrkoruin har gått vidare till final i Vi-skogens tävling Årets trädbild. Eftersom bilden är tagen i Björkvik, mitt smultronställe och paradis på jorden, berör det mig djupare än enbart stoltheten över att ha kommit till final med en vacker bild skulle göra. Det skulle betyda så obeskrivlig mycket om min Björkviksbild fick vinna tävlingen!

Om du håller på mig och min bild och vill ge ditt stöd, snälla ge mig din röst! Du kan rösta genom att gilla min bild på Vi-skogens Facebook, Vi-skogens Instagram, eller genom att mejla Vi-skogen på: bastatradbilden@viskogen.se I mejlet skriver du att du röstar på bild nummer 8 (det är numret på min bild), samt vad du heter.

Obs! Rösterna räknas endast om de hamnar på Vi-skogens Facebook eller Instagram (alternativt om de kommer in via mejl). Du ska alltså inte lika på min Facebook eller Instagram, i så fall räknas inte rösterna. Var alltså noga med att du likar på rätt ställe.

Möjligheten att rösta är öppen fram till den 31 augusti klockan 10:00.

DSC02132-1

Och har du någon minut över och vill mobilisera någon eller några omkring dig vore jag dig evigt tacksam! Om varje person som röstar på bilden bara får en annan person att rösta, så blir det dubbelt så många röster.

Varje röst gör mig oerhört tacksam!

Kramar och kärlek! <3

Naturupplevelser och trädfotografering ?>

Naturupplevelser och trädfotografering

Det har länge varit tyst på bloggen. När Oskar fick semester i mitten av juli packade vi bilen och for ut till stugan. Där mer eller mindre upphörde mitt liv på internet. Istället tillbringade jag större delen av dygnets timmar i skogen. Otroligt rogivande och stärkande, särskilt när jag får vara ensam med träden och mossan, kvällshimlen, fåglarnas sång och sjön. Det är obeskrivligt läkande, och min själ känner sig verkligen hemma.

DSC02857-17-3

I naturen är det som att den eviga pratmaskinen i mitt huvudet saktar ner för att tillslut nästan tystna, och som att varje fiber i min kropp fylls av lugn och en överväldigande lycka över att få finnas till. Nattliga utflykter i skogen eller till sjön är särskilt rogivande och ger en särdeles stark påfyllning av energi.

Ni kanske minns att jag i början av juli införskaffade en kamera med utbytbara objektiv? Denna kamera har följt med mig i princip överallt. Då jag lyckats samla på mig en gigantisk mängd bilder, inte minst på träd, provade jag lyckan genom att skicka in bidrag till Vi-skogens fototävling Årets trädbild. 600 bidrag skickades in till tävlingen, och till min stora lycka var min bild en av de tio bilder som togs ut till final. Det fullkomligen bubblar i mig! Bilden är tagen vid mitt smultronställe och paradis på jorden, vilket gör att den berör mig bra mycket djupare än enbart stoltheten över en vacker bild skulle göra. Det skulle betyda så obeskrivlig mycket om jag fick vinna med just den bilden!

DSC02132-1

Om du håller på mig och min bild och vill ge ditt stöd, snälla ge mig din röst! Du kan rösta genom att gilla min bild på Vi-skogens Facebook, Vi-skogens Instagram, eller genom att mejla Vi-skogen på: bastatradbilden@viskogen.se I mejlet skriver du att du röstar på bild nummer 8 (det är numret på min bild), samt vad du heter. Obs! Tänk på att rösta på Vi-skogens Facebook-sida eller Vi-skogens Instagram (och inte på min Facebook eller Instagram). Möjligheten att rösta är öppen fram till tisdagen den 31 augusti klockan 10:00.

Närmare information om hur du röstar hittar du på:http://www.viskogen.se/…/rosta-pa-sveriges-basta-tradbild-3/

Varje röst gör mig oerhört tacksam!

Stort tack på förhand! <3

Kramar och kärlek!

 

Peru – Bolivia – Chile del 5 ?>

Peru – Bolivia – Chile del 5

Är du intresserad av att ta del av resan från första början kan du läsa del 1, del 2, del 3 samt del 4.

Salar de Uyuni är världens största saltöken och ligger på en höjd av över 3600 meter över havet. Ursprungligen var saltet bundet i stora saltsjöar, men vattnet försvann och kvar finns bara saltet. Inga vägar går genom saltöknen, och vi färdades med en fyrhjulsdriven jeep. Turen genom det surrealistiska landskapet var onekligen gruppresans höjdpunkt. Avståndet till städer och mänsklig bebyggelse gav en sällsam själslig ro. Och vilken oöverträfflig stjärnhimmel nätterna bjöd på!

Efter att vi lämnat det vilda västern-lika samhället Uyuni gjorde vi ett första stopp vid tågkyrkogården. Tågen har fram till första hälften av 1900-talet använts inom gruvindustrin och kördes då flitigt i området. När verksamheten började gå sämre lämnades tågen kvar åt sitt öde. Landskapet och de rostiga vagnarna gav mig steampunk-vibbar.

IMG_3566
Foto: Oskar

Efter besöket på tågkyrkogården fortsatte vi vår färd ut i öknen. Ett helt sagolikt landskap!

SAM_0805

Vår chaufför hette Henry (lägger in en reservation för att jag kan ha stavat fel) och talade enbart boliviansk spanska. Han ansträngde sig till sitt yttersta för att göra resan genom öknen till bästa tänkbara upplevelse för sina passagerare. Med jämna mellanrum sökte Henry kontakt för att med frågan Bien? försäkra sig om att allt var bra.

SAM_1058

fotolek
Foto: Henry

Henry har många strängar på sin lyra. När vi stannade för att ta perspektivbilder visade Henry att han även var en alldeles utmärkt fotograf. Det är nämligen inte helt lätt att ta bra perspektivbilder erfor Oskar och jag efter att envist ha gett det hela ett antal försök.

Fast vi inte hade något gemensamt språk på högre nivå med Henry lyckades han ändå förmedla att han var utbildad agronom, men att det i Bolivia är svårt för akademiker att få jobb inom det område som de studerat. Henrys lillebror Elvis var utbildad ingenjör och försörjde sig även han på att köra turister i öknen. Henry har ett stort miljöengagemang och berättade om quinoaodlingarna som vi senare skulle passera, markerosion, att det på sina ställen regnar allt mindre och att öknen därför breder ut sig.

Under färden spelade Henry musik för oss, sin egen, men han ville främst ta del av den musik som vi hade i våra telefoner. Vi turades om att sitta i framsätet bredvid Henry, och den som för tillfället satt fram kallades av Henry för co pilot.

I saltöknen finns världens största litiumreserv, och litium används i framställningen av litiumjonbatterier som finns i elektronisk utrustning. Även om jag förstår att utvinning av litium skulle kunna medföra ett uppsving för Bolivias ekonomi så är det sorgligt att tänka på att denna fantastiskt vackra saltöken kan komma att krympa, och till och med försvinna. För är det inte ett helt makalöst vackert landskap?

Sent på eftermiddagen nådde vi vårt spartanska boende, ett hostel där byggnader och inredning till stor del består av salt. Något rinnande vatten finns inte, och från hostelområdet hade vi utsikt över vulkanen Tunupa. 

SAM_0940

Djuren strövade fritt och betade som de ville.

SAM_0907

Vi promenerade runt i det varma kvällsljuset och blickade ut över det fantastiska landskapet.

SAM_0945

Tidigt nästa morgon när jag vaknade hade en flock lamadjur och alpackor samlats utanför huset för att beta. Djuren och det strålande morgonljuset bidrog till en helt magisk stämning.

SAM_0959

Efter frukost fortsatte vi vår resa genom öknen och tog paus vid Isla de Pescadores. Ön pryddes av gigantiska kaktusar.

SAM_1017

Vi promenerade runt ön, tittade på kaktusar och njöt av utsikten över ökenområdet.

IMG_1183
Foto: Gwen

Efter ett par timmars resa började landskapet utanför bilfönstret att förändras. Saltöknen övergick i sandöken.

SAM_1088

Och någonstans där mitt ute i ingenstans mötte vi ett fordon som havererat. Solen brände obarmhärtigt. Henry stannade bilen och plockade fram sina verktyg för att åtgärda felet i kompisarnas bil.

SAM_1078

Vi fortsatte resan genom det sagolika landskapet. Till och från tog vi paus för att fotografera vackra vyer.

IMG_1228
Foto: Oskar

Vi kom att tillbringa ytterligare en natt i öknen. Den andra natten låg jag på en madrass på golvet i perfekt vinkel för att genom fönstret kunna se den mest otroliga stjärnhimmel. Natthimlen fyllde mig med sådant inre lugn.

Tidigt nästa morgon rullade vi vidare, och vi åkte då in i det som kallas Salvador Dalís öken. Som du ser avlöstes det ena magiska landskapet av det andra.

IMG_1248
Foto: Oskar

I området finns ett flertal laguner i alla möjliga färger. I de flesta laguner vi stannade till vid såg vi flamingos.

SAM_1255

Det var helt överjordiskt vackert!

SAM_1250

Här och var såg vi en och annan vikunja.

SAM_1296

Under den här delen av resan befann vi oss på en höjd av nära 5 000 meter över havet, och några i vårt sällskap fick rejäla känningar av höjden. Henry delade ut kokablad till dem vars huvud värkte.

Vi passerade ett område med gejsrar. Det var häftigt att se, men luktade inte precis gott. Milt sagt 😉

IMG_1294
Foto: Alim

Det blev även bad i en varm källa. Årets första utomhusbad!

unnamed
Foto: Gwen

Landskapet fortsatte att skifta och fascinera.

SAM_1321

Sista anhalten innan chilenska gränsen var Laguna Verde. Lagunen ser ut som en sagolikt vacker ädelsten. I djupet gömmer sig en hel del arsenik.

SAM_1350