Browsed by
Kategori: Hållbarhet

Samsovning ?>

Samsovning

När en får barn är det tydligen fritt fram för alla som vill att oombedda komma med mer eller mindre funktionella/vettiga/aktuella/rimliga råd och åsikter kopplade till barnavård. Jag är inte den som inte kan ta emot feedback och råd. Tvärtom är jag tacksam för allt konstruktivt stöd jag kan få vad gäller allt från bilkörning till träning, och jag ber ofta om råd från den jag tror är mer erfaren än mig. Det som blir fel är när jag får malplacerade råd från någon som saknar ödmjukhet inför att jag känner mitt barn bäst och vet vad som fungerar och inte. Någon som trycker på om sina åsikter, som tror att det hen kommer med fungerar för alla barn, som insisterar på att hen har rätt, och som inte lämnar utrymme för min kunskap om mitt barns fungerande. Mitt barn som jag umgås med varje dag och natt. Andra småbarnsföräldrar är knappast de som gör sig skyldiga till övertramp.

Samsovning med spädbarn är något jag upplever att många ställer sig undrande till, oombedda kommer med råd om och gärna pekar på ”riskerna” med. Socialstyrelsens rekommendationer att låta spädbarn sova i egen säng för att undvika plötslig spädbarnsdöd (SIDS) lyfts ofta. Min grundvärdering är att alla familjer, vad det än gäller och så länge ingen kommer till skada, ska göra det som fungerar bäst för dem.

Vår dotter somnar inte själv utan kroppskontakt. Som nyblivna föräldrar ville vi göra ”rätt” och försökte lösa det genom att när vår dotter somnat hos oss, lägga henne i hennes säng. Hon sov några timmar innan hon vaknade, ledsen och rädd, och det var svårt att få henne att somna om. En kan ju själv föreställa sig hur det skulle upplevas att tryggt somna på ett ställe med sina närmaste, men vakna ensam och övergiven någon helt annanstans. Det enda som fungerar för vår familj är att låta vår dotter sova i vår säng där hon känner sig trygg.

Jag började fundera över de här välmenande (men likväl inte efterfrågade) råden och åsikterna om att det skulle vara skadligt att låta vår dotter sova i vår säng. Det finns ju trots allt en anledning till att vår dotter signalerar att hon inte vill sova ensam. Ur ett evolutionärt perspektiv är det knappast av överlevnadsvärde att som spädbarn utan möjlighet att försvara sig ligga ensam i mörkret på savannen när en är ett lättfångat byte för rovdjur. Femminutersmetoden och liknande otidsenliga tortyrtekniker må fungera ypperligt vad gäller utsläckning av barns signaler och rop på hjälp. Men för mig är det viktigare att mitt barn känner sig trygg i att någon finns där när hon behöver och litar på att hennes behov tillgodoses, än att vi följer någon slags norm för hur vi ska sova i vårt samhälle.

I kollektivistiska samhällen samsover föräldrar med sina barn, och ungefär 90% av världens befolkning ser samsovning med barn som normalt. Det är i vissa individualistiska samhällena där självständighet betonas som barnet förväntas sova själv. Någonstans kommer ändå naturen och våra djupliggande behov ikapp oss, och vuxna som får välja själva föredrar oftast att sova tillsammans. Autonomi och självständighet i all ära, men evolutionärt är det förmågan att leva, jaga/samla och sova i grupp som varit fördelaktig för oss. Evolutionen behöver längre tid för anpassning än vad det tar för nya samhällsideal att växa fram. Vidare är SIDS ovanligare i asiatiska länder än hos oss, länder som Kambodja, Kina och Vietnam där föräldrar samsover med sina barn.

Förekomsten av SIDS i Sverige har minskat sedan 90-talet. Av 10 000 levande födda barn dog 1990 tolv barn i SIDS, jämfört med två av 10 000 levande födda år 2012. Fram till 90-talet rekommenderades föräldrar låta sina spädbarn sova på mage. Forskning i början av 90-talet visade samband mellan att spädbarn sov på mage och SIDS. Rekommendationerna till föräldrar ändrades, barnen skulle nu sova på rygg, och frekvensen av barn som dog i SIDS gick ner. Även rökning har pekats ut som en riskfaktor för SIDS, och sedan 90-talet har andelen rökare blivit färre i Sverige.

Det finns forskning som visar att samsovning med spädbarn medför en liten ökad risk för SIDS. Vi behöver hålla i minnet att SIDS fortfarande är mycket ovanligt även hos barn som exponeras för flera riksfaktorer. Något annat vi ska tänka på är att när samsovning sker på grund av trångboddhet och där barnet inte har sin egna plats, exempelvis hos en mamma med mycket låg socioekonomisk status, då är många gånger även andra riskfaktorer närvarande som destruktivt leverne, alkoholmissbruk eller illegala droger. Samma studie visar att risken för SIDS ökar ungefär lika mycket (eller lite) vid samsovning som om familjen flyttar med sitt spädbarn. Ingen som kommit med välmenande råd till oss har sagt något om att vi inte får åka runt eller flytta. Något som ökar risken för SIDS mera än samsovning är en arbetslös partner, där risken fördubblas. Och om mamman har fyra barn eller fler ökar risken för SIDS tio gånger. Socialstyrelsen borde kanske i rekommendationerna kopplade till SIDS avråda familjer med spädbarn från att flytta. Framförallt kanske Socialstyrelsen borde avråda mammor från att leva tillsammans med arbetslösa partners, eller att skaffa fyra eller fler barn.

Amning skyddar mot SIDS då ammande barn bättre står emot infektioner som är en riskfaktor för SIDS. Samsovning underlättar amning, och barn som samsover med sin mamma ammar både oftare, och tre gånger så länge som barn vilka sover själva. Barn och föräldrar som samsover har mindre djupsömn, och de vaknar fler gånger under natten än barn och föräldrar som sover var för sig. Mindre djupsömn och många uppvaknanden skyddar mot SIDS.

Någon sa att om vi inte lär vår dotter att sova i egen säng nu så kommer hon att bli klängig och osjälvständig, och hon kommer fortsätta att sova med oss när hon är äldre. Forskning visar emellertid att barn som samsover gråter mindre än barn som sover själva. Det finns många anledningar till att ett barn inte gråter mycket. Ett antagande jag tycker är rimligt i sammanhanget är att ett barn som får sova nära de människor barnet knytit an till känner sig trygg. Vidare visar forskning att barn som samsover med sina föräldrar blir mer självständiga och anpassade till livet än barn vilka sover själva, samt att barns samsovning med förälder är en skyddande faktor mot utveckling av ångest och depression.

Trots Socialstyrelsens rekommendationer är det alltså rimligt att inte vara så kategorisk vad gäller samsovning. Framför allt är det rimligt att inte oombedd komma med rekommendationer som bygger på gammal kunskap när det finns forskning som kullkastar det en tror på. Och kanske är det rimligt att ha som princip att vara ödmjuk och låta folk göra det som fungerar för dem.

Att förlåta ?>

Att förlåta

Ni som läst min blogg senaste tiden vet att jag håller på med ett experiment där jag under fem veckor dagligen ska avsätta tid för lyckostrategin njuta av livets glädjeämnen. Läs mer om experimentet här. Här kan du testa vilken som är din bästa lyckostrategi. 

Även om jag fokuserar på min lyckostrategi är det för mig svårt att låta bli att fundera över andra lyckostrategier. Idag har jag grunnat över strategi nummer sju, lära sig förlåta.

Att förlåta är något du gör för dig själv, inte för någon annan. Det handlar inte om att utföra en storsint, ädelmodig gärning, utan om en högst egoistisk aktivitet. Den som förlåter frigör energi som utan förlåtelse oundvikligen förblir bunden i det förgångna. Att förlåta är den mest naturliga sak i världen, och, förutsatt att du har gjort din hemläxa, inte särskilt svårt. Tro mig, jag talar av egen erfarenhet. Och jag upptäckte att det främst var jag själv, snarare än den jag förlät, som befriades av förlåtelsen.

Förlåtelse behöver byggas på en solid grund, och saker bör göras i rätt ordning. Annars riskerar allt att precis som ett ostadigt hus falla ihop när det blåser storm. Här kan du läsa om vad du behöver göra för att skapa ett stabilt fundament. Att förlåta är inte samma sak som att glömma. Förhoppningsvis lär du dig något och blir klokare av det du har upplevt. Framför allt behöver du av det inträffade lära dig hur du skyddar dig själv från liknande händelser, och om situationen kräver det, ser till att det finns ett avstånd mellan dig och den du riskerar att skadas av.

Förut tänkte jag att konfrontation med den som skulle förlåtas var en förutsättning för förlåtelse. Men långt ifrån de flesta sammanhang är lämpliga för konfrontation. Konfrontation kan väcka obehag både hos dig och hos den du konfronterar, och fyller ingen funktion om det hela inte leder till något konstruktivt. Exempelvis kanske den som ska förlåtas förnekar omfattningen av det inträffade eller saknar förmåga att se saker ur ditt perspektiv, vilket kan leda till ett bemötande som riskerar att skada dig ytterligare. Förlåtelse får inte vara beroende av den andres empati, utveckling eller självinsikt, och förlåtelse är inte heller förenligt med hämnd, inte ens i formen av att få den som ska förlåtas att känna ånger, skam eller skuld. En konfrontation inom dig själv är nödvändig, men då förlåtelse handlar om en inre process är det inte väsentligt för förlåtelse att involvera den som ska förlåtas. 

En njutningsfull springtur ?>

En njutningsfull springtur

Inom ramen för ett fältexperiment avsätter jag dagligen tid till lyckostrategin njuta av livets glädjeämnen. Du kan läsa mer om experimentet här.

Ju mer jag tänker på det, desto mer slående tycker jag att likheten mellan att njuta och att utöva mindfulness är. Båda aktiviteterna handlar om att uppmärksamma innevarande ögonblick bortom stress, oro och framtidsplaner, och de kräver fokusering samt förankring i nuet. I en studie som gjordes för ett antal år sedan bjöds försökspersoner på choklad. De försökspersoner som i lugn och ro kunde äta sin choklad och helt fokusera på upplevelsen rapporterade högre grad av njutning än de försökspersoner som samtidigt som de åt sin choklad var sysselsatta med en distraherande uppgift.

Härom dagen gav jag mig ut på en springtur. På min väg mötte jag gräsänder. De är så fina de små liven, så autentiska och närvarande i sig själva. Att se dem gör mig glad och varm i magen. Allt nytt liv som spirar ur marken, det återvändande ljuset och värmen fyller min kropp med energi och lycka. Att i farten sträcka handen mot ett träd och för en halv sekund känna trädets skrovliga stam mot fingertopparna. Det är skönt att känna sig frisk och stark, förnimma kroppens kraft i spurten. Löpning i sig är inte behagligt. Är det inte jobbigt ökar jag farten, för det ska kännas. Ansträngningen ökar min koncentration och förankrar min närvaro i nuet så att jag mera livaktigt kan ta in den omgivande naturen och släppa tankar på det som passerat eller det som komma ska. Med löpningen som ankare kan jag till fullo uppmärksamma och njuta av den spirande våren, friska luften och det vackra landskapet. En njutning som hör springturen till men som är av ett helt annat slag är den ofattbart sköna känslan när en är färdigsprungen. Efter att en fullständigt tagit ut sig kan en tack vare detta uppnå total avspänning i varenda muskel i kroppen. Så oöverträffligt skönt!

Tack för att du läste. Njut av våren! <3

Fläckfri i sommar ?>

Fläckfri i sommar

Såhär års är vi många som gärna bär ljusa kläder för att kroppen ska få svalka i värmen. Vi sitter på gräsmattan, äter glass i solen, och kanske råkar en droppe glass hamna på tröjan, byxan eller klänningen. Inte så himlans roligt när det ljusa sommarplagget får en fläck samtidigt som ens rationella jag inte kan få hjärnan att släppa tanken på att fläcken drar till sig all världens blickar. Det var den glädjen liksom. Nyligen spillde jag på min vita klänning. Jag provade att tvätta fläckarna med Aleppotvål, och fasen vilken verkan tvålen hade. Inget husmorsknep i världen har tidigare gett mig så omedelbart resultat. Tvättade även andra kläder som varit fläckiga en längre tid, men där tidigare behandlingar endast fått fläckarna att blekna. Aleppotvål fungerar alldeles utmärkt för att få bort gräsfläckar, jordfläckar, blodfläckar, fläckar från lakritsglass och fläckar från metall (oklart vilken). Och det går fort att få plagget rent. Aleppotvål är mitt bästa tips för en fläckfri sommar!

Första hjälpen vid stress ?>

Första hjälpen vid stress

I de flesta sammanhang där tema stress är på tapeten får vi höra att träning är den bästa medicinen mot stress. Denna grundprincip tog jag till mig med öppna armar, men det senaste halvåret har jag fått tänka om. Så länge det handlar om stress inom någorlunda rimliga proportioner kan träning fungera både förebyggande och avslappnande. Men när vi har att göra med långvarig stress, eller uttröttade binjurar som det i själva verket handlar om, då kan träning i många fall stjälpa mer än hjälpa. Boven i dramat heter kortisol och är ett hormon som fyller viktiga kroppsliga funktioner. Men för att systemet ska fungera är det viktigt att kortisolpåslag följs av möjlighet till återhämtning. Det är binjurarna som utsöndrar kortisol, och ett konstant påslaget stressystem medför uttröttade binjurar parallellt med att flera andra kroppsliga system störs. Träning stressar kroppen, och för den som inte har uttröttade binjurar följs den ökade kortisolnivån av en nedgång i kortisolnivå samt att endorfinnivån höjs. Endorfiner gör dig glad, avspänd och vaken. Så länge du när du tränar uppnår den effekten är allt i sin ordning, fortsätt i så fall med din träning. Men om du är trött, energilös och stressad och den här härliga känslan efter träningen uteblir, då är det koritsolpåslag träningen ger upphov till inte bra för din kropp. Med största sannolikhet är det i ett sådant läge inte bara träningen som kärvar. Med handen på hjärtat, hur står det till med exempelvis sömn, immunförsvar, energinivå, trötthet, vikt, smärta i rygg/axlar/nacke, huvudvärk, koncentration, ljud- och ljuskänslighet, yrsel, söt- och/eller saltsug, nedstämdhet samt ångestnivå? Får stressproblematiken pågå tillräckligt länge medför den dessutom ökad risk för bukfett, diabetes, högt blodtryck samt hjärtstopp.

Har du uttröttade binjurar och den positiva endorfineffekten efter träning uteblir, då är din träning inte rätt läkemedel för dig. I det fallet är det återhämtning som din kropp behöver. Om du vill ta del av mina erfarenheter så har jag följande råd att komma med:

  • Du behöver få ordning på din sömn. För den som lider av sömnstörningar är det lättare sagt än gjort. Men för att du ska ha en chans mot det konstanta kortisolpåslaget behöver du göra det som krävs för att sömnen ska fungera. Internet kryllar av råd om sömnhygien, och om du gett råden ett ärligt försök och de inte fungerar, blygs inte att söka hjälp.
  • Ät näringsrik mat som ger dig energi. Halvfabrikat och socker kan vara frestande att ta till när huvudet värker och energinivån befinner sig på botten av Marianergraven. Men tomma kalorier stressar kroppen, liksom gluten och mejeriprodukter. Det optimala för kroppen är näringsrik och varm mat lagad från grunden, där du är återhållsam med halvfabrikat, socker, gluten och mejeriprodukter. Har du möjlighet att äta ekologiskt odlad mat slipper du vidare stressa kroppen med onödiga toxiner.
  • Ta dig tid att vara ute i naturen. Forskning har visat att stressproblematik mildras av regelbunden vistelse i naturen. Det allra bästa är om du har möjlighet att vara i en urskog. Går det inte fungerar såklart även naturskog eller kulturskog bra. Huvudsaken är att du får distans till stadsbuller, människostress och betong.
  • Du ska förvisso undvika träning som stressar, men det behöver inte betyda att du ska ligga stilla och inte göra någonting alls. Håller din kropp för att promenera så kan det göra dig gott att gå ut och gå. Promenera hellre i skogen än på en tungt trafikerad gata omgiven av betong och asfalt så långt ögat kan nå. För mig fungerar även simning i lugnt  tempo eller en meditativ yogaform.
  • Träna mentalt. Avsätt lite tid varje dag för meditation, mindfulness eller någon annan typ av mental träning. Se det som en oas för återhämtning, ett utrymme bara för dig. Att träna mentalt är inte svårt, och det finns mängder med böcker/kurser/råd i tidningar och på nätet om hur du gör, här till exempel.
  • Skydda dig mot intryck som stressar. Använd öronproppar och solglasögon när du går ut, ha en Facebookfri månad eller två, planera in telefonfria dagar, åk ut på landet.
  • Var ledig. På riktigt. Håll dig borta från skärmar och sociala medier. Gör hemmet till en kravfri zoon. Och om du måste jobba, ta för tusan inte med arbetsuppgifter/funderingar hem.
  • Om du är sjuk, så är du sjuk, och då är du sjuk. Låt dig vara sjuk och prioritera att ta hand om dig på bästa sätt för att så snart som möjligt bli frisk igen. Uttröttade binjurar medför större infektionskänslighet, och det tar dessutom ofta längre tid att bli frisk än om du inte har problem med stress. Lämnar du ditt lodräta sängläge för tidigt finns risk att sjukan blommar upp igen, att du drar på dig ytterligare infektioner, samt att du förblir sjuk längre än om du ser till att bli frisk innan du återvänder till ekorrhjulet.

Punkterna ovan är endast första hjälpen-anvisningar. Och vet du med dig att du behöver hjälp utifrån för att komma till rätta med din stress, då ska du lyssna på magkänslan, skrida till verket och söka den hjälp du behöver. Men efter att du plåstrat om det mest akuta, när du känner att du har slutat falla, då behöver du ta itu med ditt liv och din situation. Analysera vad som gjorde att du hamnade där du hamnade, dra lärdom av det och blicka framåt. Lever du ett liv som fungerar för dig? Behöver du förändra något i din vardag? Behöver du göra upp med emotionella skador? Vad krävs i förlängningen för ett hållbart leverne? Många tror att en lagom lång semester räcker för att komma på rätt köl igen. Men har vi att göra med utmattade binjurar kan det ta bra mycket längre tid än en månad att komma förbi första hjälpen-stadiet. Ett som däremot är säkert, och detta uttrycker jag av egen erfarenhet, är att det definitivt inte fungerar att bita ihop, trycka gasen i botten och köra på. För förr eller senare kommer du på ett eller annat sätt köra in i den där omtalade väggen. Och när du ser den är det för sent att bromsa.