Peru – Bolivia – Chile del 4 ?>

Peru – Bolivia – Chile del 4

Om du vill följa med från början av resan kan du läsa del 1, del 2 och del 3.

Morgonen efter vår ankomst till La Paz promenerade vi genom Mercado Negro – svarta marknaden. På marknaden kan du köpa allt, allt från kokablad, amuletter och klockor till hushållspapper, kalvkött och duschtvål. Moderna affärer så som vi är vana vid i Sverige finns inte i samma utsträckning i La Paz som hemma. Det var ett myller av folk, och i högre utsträckning än på någon annan plats vi dittills besökt under resan gick människor omkring i traditionella andinska kläder. En hög andel av La Paz invånare har indianskt ursprung, och den traditionella kulturen präglar atmosfären i staden. Överallt på murväggar och husfasader står det Evo Morales. Gatorna är gropiga och röriga, och vissa gator är så trånga och ligger i så branta backar att det är svårt att ta sig fram på annat sätt än till fots. Trots att det oftast ser bra mycket mer organiserat och snyggt ut hemma i Sverige upplever jag gatorna i La Paz som mer tilltalande och levande. Kanske beror La Paz charmiga atmosfär just på frånvaron av försök till symmetri och stel ordning.

När vimlet blev för påträngande gick vi vidare till kyrkogården. I La Paz begravs den framlidne först i jorden alternativt i en krypta. Inom loppet av tio år tas kroppen fram igen och kremeras. Därefter köper eller hyr de anhöriga ett utrymme på kyrkogården att placera askan i. Det var kvarter med väggar, och ett hundratal utrymmen fanns i varje vägg. Vissa av utrymmena hamnade så högt upp att det behövdes en stege för att ta sig upp. Framför varje utrymme finns en glasdörr innanför vilken familjen kan sätta en minnestavla och eventuellt några av den avlidnes mindre tillhörigheter. Under vårt besök på kyrkogården såg vi att anhöriga även hade placerat blommor, godis och spritflaskor innanför glasdörren som hörde till den avlidnes utrymme.

SAM_0602

Vi promenerade vidare för att ta en tur med Mi Teleférico, linbanan som fungerar som transportmedel för invånarna i La Paz och El Alto.

IMG_3301a
Foto: Oskar

Så häftigt att färdas över hustaken och uppleva La Paz ovanifrån!

IMG_3304a
Foto: Oskar

Någon hade lyckats med konststycket att få ner en bil i skrevan.

Efter åkturen tog vi oss tillbaka till hotellet vid Mercado de las Brujas – häxornas marknad. Vi åt sen lunch på Café del Mundo som drivs av svenskfödda Elin Olofsson Arocha. Efter att ha rest runt i världen några år bosatte Elin sig i La Paz där hon idag bor med sin bolivianske man och två barn. Elin driver ett antal företag i La Paz. Att Oskar och jag skulle äta på Café del Mundo kändes självklart. Vet inte varför en efter att ha rest runt halva jordklotet för att uppleva främmande kulturer dras till det som känns bekant på samma sätt som om det vore något exotiskt. Det var precis likadant när jag var i Vientiane i Laos, ett besök på Scandinavian Bakery kändes absolut nödvändigt.

SAM_0647

Efter maten tog vi en taxi genom La Paz kaotiska trafik till Valle de la Luna – Måndalen

IMG_1005a
Foto: Oskar

Ett surrealistiskt landskap bestående av besynnerliga stenformationer.

SAM_0681

Därefter fortsatte vi vår färd genom trånga gator och i branta backar och kom slutligen fram till Mirador Killi Killi. Vi fick en fantastisk utsikt över La Paz och berget Illimani.

Nästa morgon tog vi bussen till flygplatsen. På vägen såg vi en långtradare som vält. När vi två dagar tidigare rullat in i La Paz såg vi en buss som hade vält. Det är bara att konstatera, motorfordon har potential att vara livsfarliga dödsmaskiner. Med flyg tog vi oss snabbt och smidigt till Sucre, Bolivias konstitutionella huvudstad. Vi checkade in på vårt härliga hotell med rymliga rum och charmiga innergårdar. Över lag upplevde vi Sucre som renare och mera välsituerat än La Paz.

IMG_3376
Foto: Oskar

Sucre bjöd på ett varmare klimat än La Paz så kortärmade skjortan och sandalerna åkte fram. Efter lunch tog vi oss upp för backen till en utsiktsplats.

SAM_0703

Vi spenderade eftermiddagen med att promenera omkring på Sucres gator, och på kvällen gick vi till ett dansställe. Trots att jag varit borta från dansgolvet hur länge som helst så satt ändå en del av mina salsa- och baccataförmågor kvar i muskelminnet. Det blev bra mycket mera svettigt än det brukar vara att dansa i Sverige, men så ligger Sucre på en höjd av 2800 meter över havet.

Dagen efter var det nyårsafton, vi unnade oss sovmorgon och ägnade sedan dagen åt att flanera omkring på Sucres marknader. Jag införskaffade en klänning (second hand) och ballerinaskor till kvällens festmåltid. Vår guide Alim hade bokat bord på en restaurang/nattklubb. Supergod mat, men då ljudmiljön på grund av musiken var på tok för ansträngd redan när vi kom in, orkade Oskar och jag inte vara kvar längre än till elva. Vi promenerade tillbaka till hotellet och tog det lugnt fram till tolvslaget då vi gick ut på torget för att titta på spektaklet.

Foto: Oskar
Foto: Oskar

Det var smockat med folk i alla åldrar, orkestrar spelade och sjuåringar sköt iväg fyrverkeripjäser på egen hand. Atmosfären var uppsluppen, Oskar och jag önskade varandra gott nytt år och gick ett varv runt torget för att insupa den glättiga stämningen innan vi återvände till hotellet.

Följande morgon bjöd på sol och värme, så vi gick ut på torget för att njuta av vädret. Överallt låg tomma spritflaskor, och en och annan nyårsfirare hade somnat på en gräsplätt eller under ett träd. Rätt som det var vaknade en av de sovande nyårsfirarna, satte sig upp och såg sig förvirrat omkring. Så småningom reste hen sig upp och gick iväg på ostadiga ben. Tänk om en haft denna förmåga att kunna somna sådär var som helst och fortsätta sova i timmar!

IMG_3464

Vi drack himmelskt god färskpressad juice.

Vid lunch bröt vi upp, satt oss på bussen för att fortsätta vår resa till Potosí.

IMG_3522

Färden gick genom ett överjordiskt vackert landskap.

SAM_0752

När vi tog paus passade jag på att gå en promenad i naturen. Där träffade jag på dessa snyggingar.

SAM_0725

Gruvstaden Potosí ligger på en höjd av över 4000 meter över havet. Vi märkte av stigningen när vi med vandringsryggsäckar skulle ta oss upp för trapporna till våra hotellrum. Från hotelltaket fick vi en fin vy över Cerro Rico – rika kullen.

SAM_0733

Åt andra hållet hade vi utsikt över San Francisco-kyrkans tinnar och torn. Vi gick en promenad runt stan och avslutade kvällen med middag.

SAM_0738

Hotellet bjöd på frukostbuffé, men då den mest bestod av sötsaker kände vi att vi behövde hitta en restaurang där vi kunde äta något mera rejält. Vi hittade två matställen som hade öppet. Det ena var fullsmockat, så vi gick in på det andra där det var tomt. Snart förstod vi varför. När vi beställt det vi ville ha gick servitrisen ut i köket. Efter en stund kom hon tillbaka för att berätta att det vi ville ha var slut. Vi tittade på menyn en gång till, valde nya rätter och beställde igen. Samma procedur upprepades. Till slut frågade vi vilken vegetarisk mat som inte var slut. Servitrisen gick ut i köket, kom tillbaka till oss och berättade för oss vad vi kunde äta. Först då lyckades vi beställa mat med framgång. En kuriositet är att när vi efter avslutad brunch gick ut från restaurangen och utifrån såg den inglasade utbuktningen vi suttit i så visade det sig att den lutade. Rejält. Gissar att det är lite si och så med säkerhetsföreskrifterna. 😉

På eftermiddagen fortsatte vi vår färd genom landet.

SAM_0766

Landskapet blev allt kargare, men inte desto mindre hänförande. Och ju längre ut i ödemarken jag kommer, desto mer lugn och harmonisk känner jag mig inombords. Påminner inte konturen på bergen i bakgrunden lite om Lapporten?

SAM_0757

Slutligen siktade vi långt i fjärran vårt mål, ökenstaden Uyuni som påminde om en gudsförgäten vilda västern-stad. Uyuni är inkörsporten till Salar de Uyuni som är världens största saltöken.

SAM_0760

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *